Då kommer del två nu då C: skrev på mobilen förra gången därför blev bilden konstig då och sen somnade jag när jag skrev, så därför blev inlägget rätt kort C; Men nu är jag pigg och förhoppningsvis blir den här delen längre C: Enjoy! C:

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Detta har hänt: *minne av det som började för 10 år sedan* Jag tog telefonen och slog in '911'. "What's your emergency?" Sa en kvinna. "I think my dad just killed my mum" Svarade jag tyst. "where are you?" Frågade kvinnan. "Flower street 17, Doncaster" Svarade jag, ännu tystare. "we'll send over polices as fast as we can" Sa kvinnan. "ok, bye" svarade jag tyst. "bye, be careful" sa kvinnan och jag la på. Poliserna kom efter bara några minuter.

                                                            Del 2                                                                                                        

Jag gick ut från huset och gömde mig bakom en buske så att pappa inte skulle märka mig. Poliserna gick ur sina bilar och tog upp sina vapen, sedan gick de in i huset. jag hörde inte så mycket, men efter ett tag kom de ut, med pappa som hade handbojor på sig. "You are under arrest for killing a woman" sa en av poliserna till pappa. De knuffade honom mot polisbilen. Pappa blev inknuffad i baksätet. innan en av poliserna stängde dörren sa han "If it wasn't for that little girl, he'd probably get away with this". Då ändrades pappas ansiktsuttryck, från förvåning till ilska, och det var då jag förstod. Han visste att jag hade ringt polisen och han tänkte döda mig. Polisbilen med pappa i åkte iväg. Jag kröp fram från mitt gömställe. "There she is!" sa en av poliserna som var kvar och tittade mot mitt håll. "Her dad is in jail, her mum is dead, what should we do?" frågade en annan polis. "Well, she's supposed to have an aunt here in Doncaster, she can live there" svarade polisen som hade märkt mig. Poliserna kom emot mig. "You'll live with your aunt untill your dad comes out of jail, if he has changed of course" sa en av poliserna. Jag nickade. De följde med mig in för att packa mina saker. Sedan fick jag åka i en polisbil hem till min moster. Där bodde jag i 3 år. Alla i min klass tyckte synd om mig och allt som hade hänt mig. Jag hade det bra hos min moster den tiden jag bodde där. En dag, när det hade gått 3 år ringde telefonen och min moster svarade. "Dad will be out from jail today. He has changed and you'll go home and live with him" sa hon när hon hade lagt på. Jag nickade. Jag var inte säker på att han verkligen hade ändrats, men jag gick med på att åka hem iallafall. Så morgonen därpå packade jag mina saker och åkte hem. "bye Mary, i'll miss you" sa jag innan jag gick ut ur min mosters, Marys, bil och gav henne an stor kram. "I'll miss you too, honey" Sa Mary. Jag gick ur bilen och stängde dörren. Mary åkte iväg och nu fanns det ingen återvändo, jag skulle möta min farliga, men kanske även normala, pappa. Jag knackade på dörren och pappa öppnade jättefort, det var som att han hade stått och väntat på mig hela morgonen. "Hi" sa jag lite tveksamt. Han svarade inte. Han tog ett stenhårt grepp om min arm,som gjorde jätteont, och drog mig uppför trappan. "stop it! it hurts so much!"skrek jag. Han svarade inte på det heller. När vi hade kommit till mitt rum knuffade han in mig i rummet, stängde och låste dörren. "why did you do that? I was going to give you a quick, and not painfull at all, dead. But after what you did you don't deserve it anymore. I'll give you a very slow and painfull dead. I will hurt you so much that you will beg me to die, but I won't let you die that easy. You deserve it. You aren't as smart as you thought. You thought everything would be fine if you called the police, but you were wrong. This is what you get for being so stupid" Sa han och tröck mig mot väggen. Han hade lurat oss allihop. "W-why did you even kill mum? You're a sick bastard!" Sa jag argt. Han blev rasande över det jag sa och tröck mig ännu hårdare mot väggen. Det gjorde riktigt ont. "you'll regret that!" skrek han på mig. han slog mig ragt i ansiktet och jag började blöda näsblod. Det gjorde så ont. Jag grät. Han slog mig i magen. Han gick sedan, men han hade låst in mig på mitt rum. Såhär skulle mitt liv se ut ändå tills han skulle döda mig. Dagarna gick och jag hade ständiga blåmärken och sår. Inga i klassen trodde mig när jag berättade allting. De trodde bara att jag ljög för att jag ville ha uppmärksamhet. Därför förlorade jag alla mina vänner. Jag hade inte en enda. Jag blev inte bara misshandlad hemma, jag blev mobbad i skolan också. Jag fick aldrig mat och därför var jag extremt underviktig också. Ingen brydde sig längre om mig. Mary visste inte hur det egenltigen låg till, hon trodde att jag hade det jättebra. Men det var snarare tvärt om. Jag hatade mitt liv och ville bara dö. Pappa hade rätt. Jag skulle till slut be om att få dö. Så höll det på i 7 år. Men en dag, då blev allt som värst. "Tomorrow, I'll take your innocence" sa pappa. Han hade aldrig våldtagit mig förut, men jag hade alltid fruktat att den dagen skulle komma. Jag ville inte förlora min oskuld när jag bara var 17 år. Och speciellt inte till pappa. Jag hade bestämt mig. jag skulle rymma. Den dagen planerade jag allting. Jag väntade på att natten skulle komma innan jag påbörjade det mest riskabla jag har gjort i hela mitt liv, rymma från en mördare.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lite spänning ;) Tror ni hon kommer lyckas att rymma? Jag vet inte om ni tycker att kapitlet är kort, men jag satt och skrev i nästan en timme och jag visste inte riktigt hur jag skulle skriva, men jag hoppas ni gillar det Cx

Hej! Som jag sa ska jag börja skriva en fanfic ;) kommer inte skriva så mycket i början då jag inte har några idéer än :3 men jag har några och därför ska ni få lite nu :) enjoy! c:
-----------------------------------------------

Jag frös. Jag skakade. Jag var hungrig. Jag hade ont i armen. Jag visste inte vart jag var eller varför jag var där. Jag satt ihopkrupen mot en av Englands många telefonkiosker. Det var ganska sent och inga människor ute. Jag var helt ensam och säker på att detta var slutet på mitt liv. Sedan kom minnet. Alla minnen från allt som har hänt mig i mitt liv. Alla de hemska saker som jag äntligen har lyckats fly från. Jag ska nu berätta vad som började i mitt liv för 10 år sedan.
Jag hade slutat skolan för dagen, jag gick i första klass och jag tyckte allting var så spännande. Jag skuttade hela vägen hem från skolan. Jag tänkte att jag skulle överraska min mamma och pappa så jag öppnade dörren tyst och gick in i mitt hus. Jag hörde ett skrik, det kom från övervåningen. Jag gick tyst upp för trapporna och kikade in genom dörren, till mammas och pappas sovrum, som stod på glänt. Jag såg pappa hålla en kniv i handen och jag såg blod på golvet, och en blodig hand. Det var inte pappas, utan... Mammas. Jag förstod att jag aldrig skulle få träffa mamma mer (levande), men jag visste att jag behövde göra något. Jag gick ner för trappan igen, tyst men fort, och tog telefonen. Jag slog in '911' på den och ringde. "Hello, what's your emergency?" Sa en Kvinna i telefonen. "I think my dad killed my mum" svarade jag, men tyst. "Where are you?" Frågade kvinnan. "Flower street 17, Doncaster" svarade jag, fortfarande mycket tyst. "We'll send polices as fast as we Can" svarade kvinnan. "Okey, bye" sa jag, återigen, tyst. "Bye, and be careful" sa kvinnan och jag la på. Några minuter senare kom poliserna.

----------------------------------------------

Så, vad tyckte ni? :) jag är för trött för att skriva resten av vad som hände då nu :3 men jag ska skriva imorgon, jag lovar :) hare bra, ses c:

Hej! Har just startat bloggen och det gåt lite trögt nu i början men jag hoppas att jg kan börja skriva snart! Men jag behöver mer inspiration först då :3 kan inte lova att jag kommer vara aktiv, men eftersom att jag inte har något socialt liv kan jag nog blogga rätt ofta. Ska Börja skriva på en fanfic snart, men jag är inte världsbäst på att skriva så det kommer bli som det blir ;) hare bra, ses sen :)